Regi: Simon Staho.
Affischen till Himlens hjärta talar om för oss att det här en feelgoodfilm med kända svenska skådespelare. Alla ler och är glada. Men en större lögn kan man inte tänka sig. Detta är en äkta feelbad om otrohet, svek och svärta. Det är väldigt roligt med alla ålderskrisande par som kommer att gå på den här filmen utefter hur den marknadsförs. Tror man att postern är innehållsförteckning sätter man alltså popcornen i halsen. Dessutom kommer det att vara fantastiskt roligt med alla otrogna kvinnor och män som kommer att sitta bredvid varandra och skruva på sig i fåtöljen. Igenkänningsfaktorn lär vara hög.
Simon Staho har tidigare gjort Dag och natt och Bang bang orangutang, båda med Mikael Persbrandt som huvudrollsinnehavare. I Himlens hjärta spelar Persbrandt Lars som är en nöjd, högutbildad man med en stabil inkomst och trygg tillvaro. Men han har ett problem - han är livrädd för att bli bedragen av sin Susanne, spelad av Lena Endre. Tillsammans med paret Ulf (Jacob Eklund) och Ann (Maria Lundqvist) planerar de att resa bort tillsammans. När de äter en av otaliga parmiddagar tillsammans börjar de resonera om otrohet. Att det är skillnad på att vara otrogen och att prata om det. De behandlar frågan om uttalad moral och agerad moral. Det lyfts i tunga frågor som frivillig och ofrivillig barnlöshet, om tvåsamheten som en mur mot ensamheten och ångest inför åldrandet. Men också om att komma ut på andra sidan som ny, stärkt och med nytt blod i ådrorna. Om man pratar med varandra och erkänner sina begär och svagheter kanske det inte behöver betyda att man förminskas i den andres ögon, utan tvärtom. Om man tänker efter före kanske man slipper stå med svansen mellan benen.
Den väntade undergången utspelar sig i stora medelklassvillor där man kan krypa undan och anförtro sig högljutt om känsliga saker, trots att olämpliga människor befinner sig innanför samma väggar. Det är subtila produktplaceringar som mer handlar om livsstil än om märken. Mikael Persbrandt gråter så det sprutar på sin designertröja där de sitter i sitt 50000-kronorskök. Det är dyrt porslin, glassiga mobiler och fint vin som blandas med kärleksambivalens och om smärtan när kärlek svalnar. Förlovningsringarna åker på och av, jorden rämnar och filmen skulle lika gärna kunnat heta Om blickar kunnat döda. Fast det hade inte stämt överens med filmaffischen.
Lena Endre är grym och lär vinna en guldbagge för den här rollen. Över lag är skådespelarinsatserna mycket bra och med en minimalistisk, träffsäker ton. Ljudet är krispigt. Fotot är felfritt, men ganska intetsägande. Det är dock karaktärerna som får ta plats och därför fyller både ljud och foto sin funktion. Ibland kan det kännas aningen klaustrofobiskt då allt utspelar sig på en så liten yta, men Himlens hjärta håller sig ändå på rätt sida och blir aldrig tråkig. För mig fungerar den som en läxa innan man hamnar snett. Jag lär mig att det är otroligt tråkigt med parmiddagar, att jag aldrig skall känna mig bekväm, aldrig sluta känna.
Ibland brukar man säga att viss film kräver att man ser den på bio. Då brukar det handla om actionfilmer med visuella styrkor. Himlens hjärta handlar om att förstå varandra, att våga anförtro sig. Filmen kräver därför biografens lugn på ett annat sätt. På hemmaplan finns för många distraktionsmoment, därför är salongen en bättre lösning. Dialogen är långsam, det är långa pauser av tystnad med dialog på ett annat plan än via ord. Den vågar ta plats, vågar vara obekväm och det är en av filmens starka sidor. Det är modigt att ta det lugnt. Himlens hjärta är sevärd. Först och främst för skådespelet, men också för att den väcker intressanta frågor och river lite i bröstet.
Betyg: 3/5.
Filmen recenserades i Garbo 28/2. Nästa program sänds tors 13/3, kl 18-19 på Umeå studentradio 102,3.
